Herregud! Det är nu över två år sedan vi började med RC-träningen och nu som först börjar vi närma oss ett färdigt RC i alla situationer. Man kan ju undra om man är redig i huvudet. 😉 Förvisso började vi i tidig ålder och tog gott om tid på oss att komma upp på fullhöjd. Det tog faktiskt åtta månader från att springa på matta till att springa på hela bommen på fullhöjd. Därefter kom nästa steg, att sätta in balansen i olika kombinationer och att ge oss ut på tävlingar och springa på en massa olika typer av balanser.
I vintras påbörjade vi lite mer strukturerat att jobba med svängarna. Det har inte varit en dans på rosor. Framför allt har vi slitit med de svaga svängarna. Där har han haft svårt att förstå hur han ska göra. Det har blivit ett för långt sista steg och lite snett av balansen varvid han oftast har missat kf. Men nu vågar jag nästan säga att han har förstått. Jag kör fortfarande med stödpinnar vid nedfarten för det mesta men nu klarar han att jag tar bort dem. Håller tummarna för att det nu börjar sitta i muskelminnet på honom hur han ska göra.
Så här såg dagens pass ut. RC-heaven från början till slut. 😀
För bara några månader sedan så hade vi major problems med slalom. Inte så mycket med ingångarna men med att stanna kvar i slalom och jobba färdigt. Oftast hände det att han gick ur på tävling eller på träning när han antingen var trött eller ofokuserad. Slalom är ju ett hinder som kräver ganska mycket av hunden. Och när huvudet inte var med så var det inte tillräckligt automatiserat för att han skulle klara av att genomföra hela hindret.
När Jumper har gått ur slalom på tävlingar och folk har frågat varför han går ur har mitt svar hela tiden varit att han inte kan slalom tillräckligt bra ännu. Jag är helt övertygad om att det är så ”enkelt”. Med den filosofin så har även åtgärden varit enkel. Nämligen att träna, träna och åter träna på slalom. Jag tar gärna in så mycket störning som jag känner att han klarar av. Jag trillar med flit, lillmatte springer mot honom, hon hjular längs med slalomet och ibland har vi hundar här som av misstag råkar springa in till oss när vi tränar. Ju mer sådant han klarar på träning desto mer automatiserat börjar hindret bli.
Vi har precis fått en slalomläxa av Jenny för att jobba med ingångar och avslut. Så här ser slalom ut i dag. Vi har gått från att hata till att älska slalom. 🙂
Nyss hemkommen från årets Summer Camp för Jenny Damm och Zeljko Gora. Precis som förra året älskade jag varje minut av det.
Jag kände verkligen att det hänt massor i vår utveckling under det här året som gått. Och på sätt och vis fick jag nog ut mer av lägret i år jämfört med förra året. De andra ekipagen som var med på kursen var grymt duktiga. Det är lärorikt även att titta på och höra var Jenny och Zeljko har för åsikter om hur även de kan förbättra sin handling.
Vi jobbade massor med att jämföra tiden på olika vägval i banans delar. Det är helt otroligt hur mycket tid man kan tjäna genom att välja rätt väg. Det intressanta var att det ofta var den långa vägen som var snabbast. Där kunde hundarna behålla farten istället för att bromsa in och sedan gasa på igen. Men givetvis fanns det undantag. Ibland var kortaste vägen effektivast. Har inte lärt mig helt ännu i vilka situationer jag ska välja det ena eller det andra. Hoppas på att den förståelsen har ökat till nästa år. 🙂
Kan varmt rekommendera Summer Camp om du vill utveckla din handling och din förståelse för vägval i en bana.
Oj, oj, oj vad det var länge sedan jag var aktiv här inne. Men nu har lusten att skriva infunnit sig igen. 🙂
Det har gått ganska bra för mig och det svarta luddet på de tävlingar vi varit ute på hittills i år. Vi har nu lyckats plocka ihop 5 hopp- och 3 agilitypinnar. Det betyder att vi nästa vecka ska debutera i klass 2 på Guldagilityn. Pirrigt men framför allt kul!
Jag roade mig för ett tag sedan att räkna lite på hur många procent nollade lopp vi gjort under den här säsongen och hur många procent vi gjorde under förra året. Om vi börjar med förra året så lyckades vi nolla 4% av alla våra lopp. I år har vi hittills nollat 26%. Även om 26% inte är bättre än vart fjärde lopp så är jag grymt nöjd med den utvecklingen. Kul att fundera på vad som är anledningen. Är säkert massor med faktorer som tillsammans har lett fram till det.
Ska bli kul att se om vi lyckas hålla i det här även när vi tävlar klass 2. Det vore ju inte orimligt om statistiken sjunker lite med tanke på att banorna blir svårare.
För en vecka sedan var jag och det svarta luddet hos Jenny Damm. Vi var där tillsammans med Emma och Isla. Vi hade lite olika önskemål om vad vi ville få hjälp med. Jag ville att Jenny skulle titta på vårt slalom. Det svarta luddet har en tråkig trend just nu att han ploppar ur innan han är färdig. Han sätter ofta ingångarna men så får han för sig att gå ur mitt i! Så jag ville att Jenny skulle se om det är något jag gör fel eller om det bara är en fas som vi ska ta oss igenom. Vi kom fram till att det nog bara är en fas. När han är okoncentrerad eller trött så går han ur. Så vi behöver träna mer och successivt öka störningen runt omkring och lära honom att man jobbar färdigt no matter what. Och när man gjort det så är det party big time. 😀
Emma ville köra tråckelstaket och dubbelbyten. Det var himla bra att hon ville det. För jag och det svarta luddet suger på tråckelstaket! Vi fick massor med bra tips av Jenny som vanligt. Nu gäller det bara att förvalta det också. 😉
Här har det hänt grejer i helgen. I fredags packade jag, min långa stilliga man och våra ludd in oss i bilen och for till Fagersta. Det var en resa på sammanlagt 90 mil. Givetvis finns det bara en sak som kan få oss att hitta på något sådant. Agilitytävling.
Vi övernattade på en camping som hade sett sina bättre dagar. Men en natt går ju att överleva även för en sådan som mig som är liiite miljökänslig. 😉
Tävlingen hölls i Fagersta BK:s fina inomhushall.
Jag kände mig väl förberedd inför den här tävlingen. Jag känner att jag nu litar på att det svarat luddet koncentrerar sig och att vi faktiskt klarar klass 1 banor.
Vi inledde tävlingen med ett kaoslopp. Det svarta luddet ploppade ur slalom. Jag vet inte varför och väljer att inte analysera sönder varför det blev så. Shit happens. Men resten av loppet gick fint. Andra hopploppet får jag verkligen jobba med mina tankar om att han kan slalom. Och visst kan han det! Vi går i mål och är nollade. Vi hamnar på en fjärde plats med en tid som ”bara” är en sekund långsammare än vinnaren, en übersnabb mudi. Pinne på det! 🙂
Sedan bygger de om till agilityklassen. Jag blir riktigt glad när jag ser banan. Den är lite klurigare än hoppbanorna men väldigt fina förutsättningar för att han ska sätta ett snyggt RC. När det är vår tur att gå in på banan så krånglar det lite. Det svarta luddet är lite väl taggad och jag har svårt att få in honom i startpositionen. När jag sedan ska knäppa upp selen och dra av den så kärvar det. Han har så mycket päls nu som gör att det är lite svårt att dra av selen. Det här tar så lång tid att jag nu är säker på att domaren otåligt står och väntar på att jag ska starta. Så direkt när jag får av selen så kör jag igång. Och vilket lopp vi gör! Förmodligen det bästa agilityloppet vi någonsin gjort hittills på tävling. Han sätter ett klockrent RC och vi går i mål med ett stort jubel! Vilken känsla! Ända tills TL kommer fram till mig i målfållan och berättar att jag är diskad. Diskad! Hur då?! Vi satte ju allt. Ja, visst gjorde vi det. Vi gjorde ett riktigt drömlopp. Det var bara det att jag glömde en sak. Jag glömde kolla att domaren verkligen stod och stampade och väntade på oss. För det gjorde hon inte alls. Hon hade inte gett oss startsignal innan jag släppte det svarta luddet över startlinjen. Så kan det gå!
Känslan var som att dra ner en rullgardin. Jag gick snabbt ut från lokalen. Orkade inte prata med någon just då. Jag ville verkligen belöna det svarta luddet för att han varit så otroligt bra. Tänk att sätta en dubbelnolla! För det gjorde vi ju om inte om fanns. I resultatlistan gjorde vi det inte men i min egen prestationslista så gjorde vi det. Vi kastade lite boll och kampade en stund. Att få vara med en glad och tokig hund gör ju att livet oftast känns mycket lättare att leva. Jag försökte att peppa mig med att prestationen vi precis gjort var fantastisk. Jag lyckade inte helt med att övertyga mina känslor om det, men lite bättre kändes det ganska snabbt.
Jag samlade ihop mig för dagens fjärde banvandring. Ännu en bana med väldigt fina RC-förutsättningar och ännu lite klurigare, vilket bara kändes kul. Vi går in och den här gången kommer jag ihåg att titta på domare. Balansen är hinder två. I ögonvrån hinner jag se att domare dömer en femma på kontaktfältet. Där kunde jag antingen bryta ihop, för jag tyckte själv att han tog det, eller bita ihop och inte låta det påverka mig. Jag valde det sista. Och vilket lopp vi gör! Känslan var helt fantastisk. Alla byten satt som en smäck. Och vi går i mål med klassens snabbaste tid.
Det här känns som ett underbart formbesked för den kommande säsongen. Nu vet jag att vi kan sätta nollor, vi kan till och med sätta dubbelnollor. Det bara synd att det inte syns i resultatlistan. Så om inte om fanns. 🙂
Det dyker upp så härliga valpar både här och där på olika sidor så jag kan inte låta bli att börja fundera på nästa hund. Det är absolut inte så att jag är på gång att skaffa en hund till nu eller ens snart. Men att fundera lite skadar ju inte. Jag önskar att jag vore så där härligt bombsäker på att det bara fanns en ras som passar mig perfekt. Tyvärr så känner jag inte så. Det gör valet av nästa hund lite mer komplicerat.
Jag famlar i och för sig inte helt i blindo. Jag vet att jag vill ha någon forma av vallhund. Jag gillar deras arbetsvilja, följsamhet och vilja att vara till lags. Jag vet också att jag vill ha en ras som helst hamnar i medium. De raser som jag mest funderar på är sheltie, Berger, liten Working Kelpie eller liten BC. Både WK och BC är ju lite riskabelt med tanke på att de oftast hamnar i large även om de tillhör den mindre modellen. Men det finns ju trots allt en del som tävlar i medium. Sedan är ju de spanska vattenhundarna lite spännande också.
Du som ägare till någon av dessa raser vad tycker du är den största fördelen respektive nackdelen med rasen? Tror du att din ras skulle trivas med att bo hos mig? Vad var det som gjorde att du valde din ras? Och har förväntningarna infriats?
Jag är så nyfiken. Hoppas du vill dela med dig. Då kanske mitt val blir lite enklare att göra vartefter. Eller så blir det ännu svårare. 🙂
Välkommen tillbaka! 😀 Både från din alldeles för långa bloggsemester och till RC-heaven. Stanna gärna kvar på båda ställena,vi gillar nämligen att ha dig där. 😀
Det har hänt en del sedan jag skrev här sist. Det stora som är på gång just nu är att jag går en kurs i tävlingspsykologi. Anledningen till att jag hoppade på den kursen var att jag inte hittade rätt sinnesstämning på tävling under förra året. Ni som har följt mig här på bloggen minns kanske hur otroligt nervös jag var, ffa i början av säsongen. Dessutom är jag helt övertygad om att tankens kraft kan få det omöjliga att hända. Men jag upplevde att jag saknade verktygen för hur jag skulle jobba med mina tankar. Jag tycker redan efter andra lektionen att jag gör framsteg på det mentala planet på tävling.
Det svarta luddet har haft en ordentlig paus från tävlandet nu. Den sista tävlingen vi var på var i Vårgårda i november. I december kastrerades han. Eftersom båda kulorna låg i bukhålan så blev det ett ganska stort ingrepp. Så även från träningen har han vilat helt under 4 veckor och därefter har vi kört små pass med inte så ansträngande övningar. Det är först de sista veckorna som han fått köra slalom och lite mer ansträngande övningar.
I söndags ordnande Kristina Myrefelt en inofficiell tävling i ett ridhus strax utanför stan. Det kändes som en perfekt start på den här säsongen. Och någonting har verkligen hänt. Eller förmodligen så är det flera faktorer som samverkar. Det var nästan som att springa med en annan hund. Jag vågade lita på att han faktiskt kan och att han kommer fokusera på uppgiften. Det var så ljuvligt att få springa med honom. Konkurrensen var stenhård. Trots att vi nollade två hopplopp kom vi ”bara” 3:a. Det som glädjer mig är att vi blev slagna av två av Svergies förmodligen snabbaste mediumhundar. Så vi kommer kunna stå oss ganska bra i konkurrensen även när vi kommer upp i klasserna. Jag känner också att om jag vågar lita ännu lite mer på honom så kan vi pressa tiden ytterligare.
Det känns så skönt att ha hittat verktyg för hur jag ska tänka. Vad jag ska fokusera på. Vi har fått sätta upp mål på kursen. Både resultatmål, prestationsmål och idrottspsykologiska mål. Nu håller vi på att formulera visualiseringar och göra affirmationer utifrån de här målen. Jag tycker vi får väldigt bra och konstruktiv feed-back från Eva-Marie Wergård som är kursledare. Jag tycker också att stämningen i gruppen är väldigt god. Det är ju lite läskigt att lämna ut sina svagheter för allmän beskådan. Men jag upplever att alla är väldigt respektfulla och peppande mot varandra. Vi sitter ju alla i samma båt. 😉
Jag tror också att en stor bidragande faktor till att det känns så mycket bättre nu än förra året är kastreringen. Det är så otroligt skönt att han nu helt och hållet struntar i kissfläckar och att dyka in i varenda hundrumpa som passerar förbi. Det känns som att han är mycket mer fokuserad på mig och på det vi ska göra. Förmodligen finns det en stor del placeboeffekt i den här kastreringen. Jag hade ju bilden klar för mig hur bra det skulle bli. Och det blir ju alltid som man tänker. 🙂
Här är loppen från helgen. Man fick två chanser/lopp. Här ser ni andra agilityloppet där vi får fem fel och andra hopploppet som vi nollar. Vi nollade även första hopploppet, men det andra är jag helt klart mest nöjd med.
Om du också är intresserad av mental träning kan jag varmt rekommendera kursen jag går. Här hittar du mer information www.out-n-out.education .
Bara om Fias flock 